L’Jazz 30 år 2017: Läs The L’Jazz story!

1 februari 1987 samlades ett tjugotal jazzentusiaster för att bilda en förening, bland andra Thore Löfberg, Lars Rylander, Lena Wahlberg, Barbro och Björn Kilenstam, Caisa och Björn Johansson, Gunnel Hagberg, Jan Pettersson, Ulf Rylander, Rigg- Olle Jacobsson, Lars Ljung, Birgitta och Jan Florstam, Leif Emanuelsson, Bo Wingqvist, Peder Josefsson.
Med bidrag från Sveriges Jazzklubbars Riksorganisation, Uddevalla kommun, Länsbildningsförbundet och Kyrkans Studieförbund och ett litet arv från nedlagda Kulturföreningen Daniel kunde L’Jazz köra igång 26 februari i Sune Björks nyöppnade restaurang Fulla Segel med Max Lagers Stompers, renodlad gladjazz från Göteborg.
I juli gick historiens första Sommarjazzfestival i Ljungskile av stapeln, en hel veckas musik med Lars Jansson Trio som hus- band och inbjudna gästsolister. Det var ett mönster som skulle följas i tio år. Piano lånades av Folkhögskolan och fick släpas och lyftas fram och åter på bilsläp för varje konsert.
Hösten rullade på med en konsert var tredje vecka för en allt större publik. Men efter ett år fick restaurangen nya ägare som inte tyckte om jazz och i mars stod klubben utan lokal. Enda realistiska alternativet var den då ganska ruffiga Ljungskilegården, en gång tätortens ärevördiga Societetshus.
Den stora, ödsliga lokalen skärmades av med gamla sammetsdraperier och herrtoan piffades hjälpligt upp med skurmedel till nypremiären 12 april. Sommarjazzveckan blev en publiksuccé med bl a Ulf Wakenius, Anders Bergcrantz, Lena Willemark och Göteborgs Kammarkör. Ordförande Florstam glömmer inte natten då han fick streta backen upp till folkhögskolans uthyr- ningsrum med den blinde pianisten Åke Johansson på sin ena sidan och en mycket berusad saxofonist på den andra.
Till en början serverades bara mackor, tillverkade av styrelsemedlemmar. Enstaka varmrätter fixades genom att man sprang över till serveringen en trappa upp i huset mittemot Nordströms hörna. En beställd fiskrätt stod en kväll i katastrofalt skick på diskbänken. Någonting hade uppenbarligen hänt under transporten. Den kreativa personalen snyggade till tallriken så gott det gick och bar ut den. Gästen som just avslutat sin måltid och skickat ut resterna blev mycket förvånad.
Det nyinköpta pianot ståtade på scenen ihop med allt mer prominenta artister: Red Mitchell, Art Farmer, Clark Terry, Arne Domnerus, Putte Wickman, Nils Landgren, Svend Asmussen. Alla gillade de att spela på omtänksamma L ́Jazz, utom möjligen den store danske violinisten som hade synpunkter på publiken och krävde ett ”riktigt” hotell. Han anade nog inte hur mycket trevligare det är att övernatta i Folkhögskolans gästrum i än de trista infartshotellen utanför Göteborg.
1993, natten mellan de 6 och 7 november, inträffade den stora katastrofen: Ljungskilegården gick till större delen upp i rök i en anlagd brand. I den lilla del som överlevde stod det nya väl övertäckta pianot och PA-anläggningen; tillräckligt för en omstart om bara lokalproblemet kunde ordnas.
Lösningen hette Särla-Gunnar Samuelsson som just slagit upp portarna till Lyckorna Brygga. L’Jazz är honom evigt tacksam för att verksamheten kunde upprätthållas utan avbrott. Det var där klubbens egenhändigt producerade cd-skiva spelades in, The Dynamite Hybride Trio: Ulf Wakenius, Nils-Bertil Dahlander och Pierre Swärd live at L ́Jazz.
Sommarjazzen hölls i Ljungskileskolans matsal och blev lönsammast av alla. Försäljningen av alkohol och mat inbringade 210.000 kronor. Pripps var på den tiden mycket välvilligt inställd till jazzklubbar, som fick köpa till butikspris, och därtill försågs med ölglas (förhoppningsvis var det enda gången husmors kyl fungerade som starkölsförråd).
Den sommaren förgylldes av Roffe Ericsson och Putte Wickman. Klarinettisten Ljung hade erbjudit sig hämta instrumentkoll- legan vid flyget och sett fram mot en pratstund med Mästaren, men drabbades just den dagen av halsont och fick inte fram ett ord. Det behövdes inte. Putte pratade oavbrutet om sitt liv de sju milen från Göteborg.
Roffe fick problem med trumpetlådan som fick brytas upp med våld. På flygplatsen fick han sedan hjälp att fixa den med tejp med ”SAS” tryckt i hela dess längd, vilken vid framkomsten, till Roffes förvåning, resulterade i ersättning från flygbolaget för skadat bagage!
1994, lagom till den traditionella Lussedansen 10 december, kunde L’Jazz begå nypremiär i den återuppbyggda Ljungskilegården (ritad av ordföranden och arkitekten Janne Florstam), där musiken nu kunde förvaltas bättre genom en pro- fessionellt installerad ljud- och ljusanläggning. Yrkeskunskaper fanns i styrelsen: starkströmsingenjören Ljung, bilelektrikern Anders Jacobsson, riggarmästaren Olle Jacobsson och verkstadsägaren Björn Kilenstam. Men än en gång höll det på att gå illa. En tidning som en av gästerna bläddrade i kom för nära ett av värmeljusen och fattade eld. Rastis från Lyckorna ingrep blixt- snabbt med bara händerna.
1996 kommer regelbundna protokoll. Det året bestod styrelsen av Jan Florstam, ordförande sedan starten, Birgitta Florstam, kassör lika länge, Olle Jacobsson, Lars Ljung, Lena Wahlberg, Lars Rylander, Caisa Johansson, Anders Josefsson, Ulf Lindhusen, X-ian Pedersen, Jan Pettersson och Ulf Rylander.
Ekonomin rapporterades det året som god, trots att man besviket konstaterat att sommarjazzpubliken sjunkit till i snitt 150 gäster per kväll! Det resulterade i entréintäkter på 74.500 kronor. Utgifterna på 110.000 kronor kunde täckas genom 35.000 sponsorkronor och 10.000 från kommunen, och så inkomsterna från öl- och vinförsäljningen.
Man fortsatte oförtrutet med konsert var tredje vecka hela vintersäsongen, september till maj; med sommarjazzen totalt nitton konserter 1996. Klubben hade då 750 medlemmar, artistgagerna uppgick till 276.000 kronor, portot 22.500, investe- ring i ljudanläggningen och pianostämningar 33.000, kopiering 10.000, lokalhyra 11.000, skivproduktion 4.000, övrigt (främst mat till musikerna och rabatterad sådan till personalen) 26.800 kronor. Ekonomin förbättrades med bidrag från Statens Kulturråd, Musik i Väst, Kyrkans Studieförbund, Vuxenskolan, Th och H Mannheimers fond, Ljungskile folkhögskola och inte minst Pripps rabatt.
Till årets höjdpunkter hörde Victoria Tolstoj och Farmers Market, en helvild balkanmusikgäng från Norge. Victoria återkom med Esbjörn Svenssons Trio året därpå, finalkvällen i Sommarjazzveckan. Frågan är om någon såg deras högst privata final: sedan alla gått hem njöt de av sommarmorgonen och utsikten över viken från altanen. Plötsligt hojtar Esbjörn ”Vildring!” – varvid hela gänget rusar ut på gräsmattan och drar ned brallorna. Ja, inte Victoria som står häpen kvar på altanen. Sånt har väl med anspänningen på scen att göra. Och ett antal glas vin.
1997 höjdes entrén till 80 kronor för banden hade blivit dyrare, och man ansökte om 15.000 kronor hos Musik i Väst (som i stället sänkte nivån från 10.000 till 4.000 kronor). Ljungskilegårds-Alliansen var villig satsa 10.000 kronor på förbättring av den usla akustiken. Den är fortfarande inte fixad till teknikernas förtvivlan.
Eldsjälarna Jan och Birgitta som lagt all fritid i tio år på klubben meddelade att de inte ställde upp för omval. Jan gick lyck- ligtvis med på att fortsätta med artistbokningarna, kontrakten, hotellbokningarna och lite till, Birgitta med mediakontakter och post. Kassörsfrågan löstes tack vare Elsie Jonsson Ekwing och Lena Gunnarsson ställde upp som ordförande. I en nio sidor lång organisationsidé föreslogs Janne Pettersson som ansvarig för scen, servering och personal, Anders Josefsson, Lars Björk och Anders Jansson för teknik och videodokumentation, Ulf Lindhusen för baren, Lars Ljung för kaffet, Lena Wahlberg för smörgåsarna, X-ian och Mari Petersén för köket, Lena Josefsson för uppdukning.
Man upptäckte att Benny Engels lyckats med konststycket att lägga Lysekils jazzfestival mitt i L’Jazz Sommarjazzvecka. Men värre skulle det bli. Lagom till Sommarjazzveckan kom en kalldusch: ”Fr o m 1 juli 1997 har föreningen ej längre tillstånd att servera öl och vin”. Ansvaret för de alkoholpolitiska frågorna hade flyttats över till kommunen från den mer förstående Länsstyrelsen. Det hjälpte inte att L’Jazz blivit en tillgång för kommunens turistkontor, och inte
heller det faktum att fylleproblemen lyste med sin frånvaro (med ett undantag, men han kördes resolut hem i bil av persona- len).
”Dödsstöten serveras med full kraft av vår kommun, Uddevalla kommun som nästa år fyller 500 år. Grattis”, antecknades i protokollet. Sommarjazz blev det under alla omständigheter. Alkoholserveringen kunde upprätthållas som internverksamhet för medlemmar av föreningen. Villa Sjötorps ägare Ellika tog över alkoholen.
På hösten hörde socialnämnden av sig: L’Jazz tilldelades en varning, marknadsföringen fick bara rikta sig till medlemmar, som måste anmäla sin ankomst i förväg. Det löste sig genom notering hos klubbkocken X-ian i hans servering Kuben.
På ”Kreativitetsmötet” i Ellikas restaurang i oktober flödade fantasin: jam, blues, dans, poesi, acid, techno, discojazz, klass- sisk musik, Bo Kaspers, Babben Larsson, Bengt Hallberg, Peter Carlsson med grodorna, Jazzladies, specialarr för jättesponsorer, ”Kvällens sponsor”, samarbete med företagarföreningen, Sommarjazz i hela byn, småspelningar överallt, jazztåg, jazzbåt, för- säljning av T-shirts, skivproduktion, folkhögskoleradio, fotbollslag, medverkan i Uddevallas 500-årsjubileum, fotoutställning, personalkul, föredrag, samarbete med nordiska klubbar, bussresor, videostorbild. Och någon hade hört att man kunde ordna med en egen hemsida. En bråkdel förverkligades. Bl a att personalen skulle få käka för halva priset och att ingredienser till mackor skulle inhandlas i Ulvesunds handel.
1998, vid Bengt Bergers spelning 19 mars, uppenbarade sig ett par som för kassören förklarade sig vara på genomresa efter en Englandsresa och gärna ville fira med en jazzkonsert, men de hade ju inte kunnat föranmäla sig. Den på alkohol ytterst måttlige Anders Dejke hörde meningsutbytet i kön och la sin röst i den irriterade biljettköns vågskål så de blev insläppta.
Paret var inte alls på genomresa. De kom från Uddevalla, utsända från socialkontoret. Väl inne i salongen kallade de på ord- föranden Lena Gunnarsson som där blev offentligt uppläxad. I en intervju i Bohusläningen förklarade socialchefen Kurt Hansson att den besökande kommuntjänstemannen inte ljög: han kom faktiskt just från en Englandsresa. I övrigt hade han inget att invända mot kontroll-metoden.
Publiksnittet hade nu sjunkit till 125, Ljungskilegårds-Alliansen erbjöds köpa den gamla PA-anläggningen, sponsorjakten intensi-
fierades, stipendiet lades ned liksom resan till Jazzriksdagen, folkhögskoleelever gjorde reklam med en konsert i Uddevalla, medlemsav-giften höjdes till 60 kronor, entrén till 100 och man funderade på att få Sommarjazzmusikerna att spela ”på dörrn”. Kanske Lars Jansson kroknade. 1998 blev sista året med hans trio som huvudingrediens.
Men så ökade medlemsantalet till 798, kommunen och Kulturrådet höjde bidragen till 36.000 respektive 30.000 kronor, Musik i Väst gav 14.000, SKS 20.000, sponsorerna 34.000 kronor, och därtill erhöll L’Jazz Bohusläningens kulturpris på 10.000 kronor.
Året därpå var det likväl kris i kassan, och det hade blivit allt svårare att få fram personal till konserterna. Veteranerna fick sköta allt och var slitna. Varje gång ska salen möbleras och musikscenen byggas, och efteråt ska allt rivas och bäras bort (så är det än i denna dag).
2000 mötte L’Jazz Millenieskiftet med ett nödrop. Publik 913. Konserten med Staffan Nilson och Eva-Britt Strandberg blev en katastrof när de rök ihop på scen (det tog en stund innan det gick upp för publiken att det inte ingick i showen).
Medhjälparbristen var konstant (och är det än idag). Man började ta ordet upplösning i sin mun. Jan Florstam funderade över framtiden: fler konserter på Folkhögskolan? Eller hos krögaren? Eller skulle man inskränkta verksamheten till Sommarjazzveckan? Och när bjöd man sist medhjälpare och musiker på ett glas vin och eftersittning?
2002 hade av protokollen att döma de flesta sugar tappats. Ulf Lindhusen: ”Tidigt våren 2003 träffades jag, X-ian och Elsie och alla tyckte det var bedrövligt att klubben slocknat. Jag blev ordförande, Lars Ljung kom tillbaka som vice ordförande och kassör ihop med Annika Drottz, Jan Dahl sekreterare, X-ian Petersén, Anna Berglund, Annette Forsberg och Sverker Davidsson ledamöter, Ann Richter, Olle Grevhammar och Örjan Carlsson suppleanter. X-ian tog hand om både kök och bokningar. I hans vänkrets fanns Mats Ronander, Totta, Nicke Ström, Bengan Blomgren, Peps”.
X-ians syster hjälpte till med matlagningen. Kanske var det då Bengt Andersson kom rusande ut i köket och undrade om de ville mörda honom, eller hade hon vält ut pepparkaret?
En smått anarkistisk tid var det, och det gick lite fort. Första konserten efter nytändningen glömde man marknadsföringen: Peps Persson fick spela på dörr’n. Första höstspelningen, ett ”fräckt funky band från Göteborg”, drog 28 gäster, följande kon- sert 55. Inriktningen diskuterades: ”kvalitet eller publiktillvändhet” (hm)? Man beslöt att det fick räcka med tre spelningar föl- jande vår. X-ian och hustrun Marie tackade för sig.
2004 genomfördes enkäter: ”Hög volym”, ”Tråkig möblering”, ”Dålig hemsida”, ”Samma musiker återkommer för ofta”, ”Säsongsprogrammet kommer för sent”, ”Svårt hitta plats om man är sen”, ”Ingen dans”, ”Mer dans”, ”Börja konserterna tidigare”, ”Poesi”, ”Happenings”, ”Fler förband”, ”Mer trad, ”Mer swing”, ”Mer bebop”, ”Klassisk musik”, ”Visor”, ”Körmusik”. Åtskilliga var villiga att betala mer för mer kända namn.
På vårkanten upptäckte man att Uddevalla lyckats lägga Fjordfestivalen under Sommarjazzveckan, Lyckorna Brygga började bjuda på artistuppträdanden och folkhögskolan lade gärna sina konserter på torsdagar. L’Jazz bytte från traditionsenliga torsdag till lördag och försökte med billiga Spelglädje- och Klubbkvällar med elever från folkhögskolan och Göteborgs Musikhögskola. Samma koncept 2005 och våren 2006.
Utan kock ingen mat, utan mat ingen alkohol. Men så gick Bella Mares Mustafa in som krögare och räddare. Och efter en makalös Ellingtontolkning på orgel och sax i kyrkan och en fin våravslutning med höjdarmusikerna i Scandinavian Summit, så fick man ihop en historisk Sommarjazzvecka, rubriker i pressen, publikökning till 1800. Inte minst hade all marknadsföring i Norge givit resultat. Lars Janssons klassiska hemmatrio slog rekord, Karin Kroog drog publik liksom Rune Gustafsson, Nils-Bertil Dahlander och Klas Lindqvist. Och förstås Miriam Aida som just framträtt i Allsång på Skansen.
Men störst var Bohuslän Big Band med Georgie Fame i en av klubbens största konserter med 250 gäster (Elsie fick under förberedelserna se en främmande man röra sig mot baren långt före insläpp och bad hon honom mycket irriterad att omedel- bart gå ut och vänta, varvid Örjan viskade: Elsie, det är Georgie Fame).
Hösten avverkades med flaggan i topp: ännu en BBB-konsert (under Fred Sturm), Kammarkören med ett Lars Gullin-pro- gram och en makalös höghastighetskonsert med Djangogitarristen Andreas Öberg och klassikerpianisten Marian Petrescu. Friden stördes bara av långa och långsamma köer till baren, och surret från kylskåpet och takfläkten.
2007 blev Önskelistan inför kommande säsong rätt kaxig: Sofia Karlsson, Lisa Nilsson, Nils Landgren, Freddie Wadling, Alice Babs, Mikael Samuelsson, Daniel Lemma, Georg Riedel, Jojje Wadenius, Louise Hoffsten. Verkligheten stod inte långt efter: veteranerna Bobo Stenson och Anders Jormin gnistrade som tomtebloss, antända av unge Jon Fält och hans häpnadsväckande trummor).
Nya idéer dryftades: En röd tråd för Sommarjazzveckan, gästföreläsare, seminarier, konstutställningar, temakvällar, danskur- ser, dans på Bergs festplats (där Ellington en gång spelat), politikersnack om kulturfrågor, utomhuskonserter, seglarjazz, jazz- paket med övernattning och kajak, ärtsoppa och pannkaka på torsdagskonserterna (det måste vi bestämt fundera på en gång till!).
2007 fyllde L’Jazz 20 år och kunde med kommunhjälp inleda våren med en Ellingtonkonsert med BBB. Deras stora buss backade upp mot Grundtvigsalen på folkhögskolan, musiker tutade i varenda vrå, Kotter slog ett ackord på Steinwayflygeln och förklarade att det inte blir någon konsert. Ledningen hade glömt ordna med stämning.
Efter en halvtimmes frenetiskt ringande och sökande på nätet får man kontakt med en stämmare som kommer ilande från Uddevalla. Klockan är över fem. Sex måste musikerna in och för soundcheck. Fem i sex är pianostämmaren borta och har sedan aldrig setts till och ingen minns vem det var. Men flygeln var klar. I bredvidliggande sal där man brukar ordna med fika och macka sitter en pianostämmare och mekar med flygeln. Han är anlitad av skolan för att se över samtliga pianon men ville inte störa i kaoset kring Grundtvigsalen…
L’Jazz var igång igen!: en ståtlig Jubileumskonsert av Lars Jansson för stråkkvartett och blåsarkvintett, Lars Holmers enorma femtonmannaband från Kanada (fast Lars själv kunde allvarligt sjuk inte vara med och gick bort strax efter), norske jazzdrag- spelsgiganten Alfred Jansson som fick börja sin konsert dagen efter Utöyamassakern med en tyst minut, Göteborgs Kammarkör som tack vare Gunnar Erikssons makalösa kontaktnät kunde ställa upp med Thomas von Brömsen, Sven Wolter och Wolf Bierman (tyskbördige kyrkoherden Stefan Hiller ställde upp som tolk; Herden, Vargen och Fåren? undrade den gamle socialisten Wolf). Sofia Karlsson fyllde bokningspärmen men blev sjuk och ställde in sex timmar före
konsert. Men Bengt Hallberg kom till sist. Tre gånger! Och så jättekonserten ihop med kommunen i Östraboskolan med Nils Landgren, Magnus Lindgren och Wermlandsoperans orkester. Nils bad om en affisch. Lennart som gör sådant sedan många år tillbaka blev mycket förvånad men förstod varför efter en närmare titt: konserttiteln har tappat en bokstav. Vem kan segla för- utan vin?

Lennart Carlsson