Lars Gullin trivdes med Göteborgs kammarkör. Men det höll på att inte alls bli något av det samarbetet. Att den mycket unge och gröne körledaren Gunnar Eriksson 1962 inte fick något svar på brevet till den store Jazzstjärnan förvånade väl egentligen ingen. Lars var då ett stort namn sedan många år och enligt Stan Getz "den mest originelle jazzmusiker som Sverige frambringat, en lysande kompositör och en enastående barytonsaxofonist". Men Lars hade aldrig fått något brev. Det låg nedtryckt mellan sätena i Gunnars förvirrade folka.

Så kom det iväg och Lars blev själaglad. Han var nämligen den minst stöddige av alla jazzstjärnor. Men det dröjde tio år innan det blev något av samarbetet. Först 1973 lyckades Gunnar tack vare Frikyrkliga studieförbundet få till stånd en turné med kören och Lars och bland andra Åke Johansson på piano. Premiär i Jönköpings missionskyrka, sen Kalmar Slott, Landskrona, Gislaved, Studentkåren i Göteborg.

Gullin var då 45 år men hade redan bakom sig en 30-årig proffsbana, som började på dispens i regementskåren på I18. Han var Gotlandsstjärna på dragspel och piano. Av de smågrupper som regementsmusikerna bildade anslöt sig Gullin till swingfantasterna, tog till sig klarinetten, lyssnade med stora hänförda öron och skrev av arrangemangen direkt från skivorna.

1947 började han vid Musikhögskolan, där han valde piano, klarinett och komposition och fördjupade sig i Bartok, Hindemith, Schönberg och Stravinskij för att bli konsertpianist. Men han hamnade i ett Stockholm som var sprängfyllt av jazz och duktiga musiker: Putte Wickman, Dompan, Roffe Ericsson, Åke Hasselgård (som tidigt drog till USA), Nils-Bertil Dahlander, Bengt Hallberg, Gunnar Svensson, Gösta Theselius, Lars o Jack Norén.

Han började hos Charles Redland 1947 som altsaxofonist, gjorde som alla de andra inhopp i radions direktsända Musik under arbetet på Kungsgatan och drog runt i folkparkerna. Ty jazzen var då dansmusik. Barytonsaxen och Gullin fann varann 1949 i Seymor Österwalls storband, som hämtade inspiration hos Dizzy, Woody, Powell och Miles. Snart stod de där med stjärnorna öga mot öga, sida vid sida. Lars fick spela med Parker (som inte sov på fjorton dagar) och spelade in sitt första solo 1950 ihop med Zoot Sims. De blev imponerade. Zoot berättar: "Jag visste knappast någonting om Sverige, men när jag väl var här, så förstod jag att Sverige nog var det land som hade hängt med bäst i vad som då hände med jazzen".

Lars finns med på inspelningen med Leonard Feather and his Swinging Swedes som väckte uppseende i USA och1954 blev han som förste utlänning utnämnd till Ny stjärna i Down Beat. Förebilderna var Lennie Tristano, Gerry Mulligan och Lee Konitz som blev en nära vän liksom Stan Getz. Tyvärr blev han också bekant med amerikanarnas drogvanor, blygsamt till en början, med besök i Botaniska Trädgården, värre efter 1951 då han fick morfintabletter mot gallstensanfallen.

Det är en sorglig bild av konstnärens villkor. Det var inte tal om att ställa in den planerade turnén, operationen fick vänta. Han ville inte avstå från spel med stjärnorna och hade framförallt inte råd.

Men turnén stod honom dyrt. Lars fick problem med nerverna, tappade självförtroendet, slarvade med tider, orkesterledarna började dra öronen åt sig. Han fick problem med rättvisan, klarade sig med knapp nöd undan fem års inlåsning på mentalsjukhus och drog 1959 till Italien med andra hustrun Berit som födde sonen Peter.

När han året därpå återvänder till Sverige har jazzen totalt skuffats undan från de stora arenorna av "popmusiken" . Enda vattenhållet är Momtmartre i Köpenhamn. Lars störtförälskar sig i Mailis. De får dottern Paulina, flyttar in i ett dragigt hus i Småland och hankar sig nödtoftigt fram, överlever tack vare Elna och Birger Hägerbrand i handelsboden i Vissefjärda och konstnärslön från 1964.

Saxen får vila för socialens tandgarnityr fungerar dåligt. Men Lars jobbar på, med piano och komposition. Är 1969 tillbaka på arenan med Lars Gullin Live! med musiker som Lee Konitz, Red Mitchell, Jan Allan, Maffy Fallay, Berndt Egerbladh, Björn Alke, Leif Wennerström och Torbjörn Hultcrantz. Får uppdrag för tv och komponerar och arrangerar (av misstag för alltför uselt arvode) och återkommer på sax i början av 70-talet vid Emmaboda jazzfestival ihop med Bernt Rosengren och Konitz.

Och så kommer samarbetet med Gunnar Eriksson och Göteborgs Kammarkör. Lars är trött på stökiga jazzklubbar och blir mycket förtjust i de texter som Gunnar Eriksson hämtar ur Jobs bok och Höga Visan. I flera år var han gästlärare vid Ljungskile folkhögskolas återkommande midsommarvecka med allehanda musikaliska kurser.

Sista turnén förlades till Västkusten 1976. Arrangören var orutinerad och det gick inte utan gnissel. I Halmstad bråkades om gaget. Än värre blev det i Uddevalla där de fick spela på dörren! Stämningen var urusel i bandet, men följande konsert i Ljungskile blev ett reningsbad. På något sätt använde de all malört till att skapa blommor av sällan skådat slag. Och dottern Paulina smög fram och bytte plats med Lars Sjösten, Lars hörde och vände sig om och brast ut i ett hjärtligt och lyckligt skratt. Det är 30 år sedan och Lars näst sista konsert. Lars dog 14 maj 1976.

Lennart Karlsson